Sandsjöbacka om vintern

När vi, innan vi flyttade till Göteborg, reste söderut var det oftast på E6. Efter Göteborg kom det ett område med en stor enebacke som Gunilla alltid kommenterade med värme i rösten; en så fin enebacke, här måste vi stanna någon gång. För mig som bott i Södermanland var det inte så anmärkningsvärt. Där fanns det gott om enebackar. I en enebacke hade vi vår pulkabacke och där smög vi omkring i skymningen och lekte.

När vi för snart fem år sedan flyttade till Göteborg passerade vi ofta Sandsjöbacka på våra utflykter, nu hade vi tagit reda på vad området heter, och vi gjorde en gång ett försök att komma in i området från en rastplats vid E6:an. Men det var inte så charmigt. Men någon gång ska vi väl lyckas ...


Sandsjöbacka har flera entréer med bra parkeringsmöjligheter samt bra skyltar och uppmärkta leder.

Jag frågar ibland på jobbet efter tips på utflyktsmål, när vi sitter och fikar. Min arbetskamrat Therese berättade att det finns många vägar in i Sandsjöbacka och att hon hade en favoritentré. Jag fick vägbeskrivning och länk till en karta. Men inte blev det av sommaren 2020, trots alla coronautflykter. Så kom vinterkylan med lite snö, i alla fall lite frost. Nu blev utflykten av.

Sandsjöbacka är ett av sydsveriges största naturreservat som sträcker sig 16 kilometer från norr till söder, mellan Göteborg i Västergötland och Kungsbacka i Halland. Området genomkorsars av Sandsjöbackaleden och det finns många slingor i olika längd som utgår från de olika entréerna till området. Vi valde Therese favoritentré, Hagryd-Dala och tog 2,8 km slingan. Eftersom det varit kallt några dagar var det inte så blött och lerigt som annars kan vara den här tiden på året. Lätt att gå på stigar och spänger, men med hala fläckar som det gäller att vara uppmärksam på.

Vår vandring gick runt Knipemystsjön i kuperad terräng med spännande klippor och flyttblock. Vi är oftast ute tidigt så vi mötte endast enstaka vandrare i olika åldrar och två män på cykel. När vi kom åter till parkeringen var det fullt med bilar.

Det Sandsjöbacka är mest känt för är ljunghedarna och enebackarna. Dit kom vi inte denna gång, så det har vi kvar att upptäcka företrädesvis när ljungen blommar på sensommaren.


Först en ordentlig titt på skyltar och kartor. Vi hörde korp och spillkråka (tror vi).


Det syns på stigarna att det är ett populärt område att besöka.


Spängerna är halksäkrade med nät.


Bitvis dramatisk natur med spännande klippformationer.


Mest lövskog, noterar vi som kommer från de värmländska skogarna som är full av barrträd.


Ett spännande flyttblock som spruckit, inte precis som Klöftesprecka i Värmland men ändå.


Bra skyltat ...


... och tydligt rösat.


Mycket att se om man har ögonen med sig.


Knipemystsjön.


Det gäller att smälta in i miljön.


Någonstans läste jag att det endast är i Sverige som människor hänger upphittade vantar och mössor på trädgrenar så att de ska hittas av ägarna. Omtänksamt!


Vintern gjorde naturen extra vacker!


Sångsvanarna tog farväl av oss när vi lämnade Sandsjöbacka.

Hit kommer vi att återvända!

Pappa Torgny och Mamma Gunilla