Göteborg

Våra Utflyktstips Göteborg

Finngösaravinen i Sävedalen

Gunilla jobbar i Sävedalens kyrka i Partille pastorat och cyklar gärna till jobbet. Då och då har Gunilla anledning att cykla till in till Partille för något möte i församlingshemmet eller för att biträda någon kollega. Då cyklar hon förbi ett fint område som hon blivit nyfiken på. Så vi letade upp det en lördag i början av juni.

Området heter Finngösaravinen och cykelbanan passerar vid den norra änden. När vi googlar får vi bara uppgifter om den politiska striden om en väg som var tänkt att gå genom ravinen. På Wikipedia stod det i alla fall att en man från Finland bodde för länge sedan vid bäcken. ”Gösa” är ett gammelsvenskt ord för bäck, därav namnet Finngösa. För att få veta mer åkte vi dit.

Vi parkerade i ett villaområde söder om cykelvägen och hittade en promenadväg in i ravinen. Det var slående många olika träd och trädgårdsväxter i ravinen, kan gissa att det dumpats ett och annat trädgårdsavfall i terrängen. Vi fick en fin promenad norrut där ravinen slutade i en minder park nedanför några villor. Vi vände söderut och där blev det mer av en ravin då vi hittade bäcken, gösa, som bitvis var kulverterad. Vi gissade att vattnet kom från området där Björndammen ligger, i Partille.

En fin promenad lättillgänglig för oss göteborgare, för att inte säga lättillgänglig för sävedalsborna. Och på vägen hem stannade vi till för en fika vid Cederleüfs & Svenheimers bageri och konditori i Sävedalen. Väl värt ett besök!


En stilla promenad i coronatid. En stunds vila vid bäcken.


En av vägarna ner till Finngösaravinen från bostadsområdet väster om ravinen, från Ravinvägen.


En av stigarna in till ravinen.


En vacker parkliknande glänta gränsar till cykelbanan i norra delen av ravinen.


En snäcka som nått vägs ände.


Blivande träd rotar sig i gammal stubbe.


Stigarna går bitvis i lummig terräng.


Här dyker bäcken upp första gången under vår promenad, eller snarare ner i en kulvert som tar den till Säveån.


Humleblomster längs stigen.


Finngösaravinen ligger omgärdad av bostadsområden. Inte mycket folk i rörelse, men vi var (som vanligt) tidigt ute.


Bäver eller konstnär, eller både och.


Fläderblom.


En gofika är aldrig fel, särskilt inte hos Cederleüf & Svenheimer i Sävedalen.

Bra start på helgen!

Pappa Torgny och Mamma Gunilla

Brobacka, med ekhage och jättegrytor

En ekhage med mattor av vitsippor och ett gammalt soldattorp, natur- och kulturstig med stengärdsgårdar, träd och blommor samt en skalgrusbank, vindlande stigar och trappor till ett fyrtiotal jättegrytor och en utsiktsplats på Vårräkneberget med milsvid utsikt över Mjörn samt en minnessten över slaget mot danskarna 1566. Dessutom massor med informationstavlor, bord och bänkar samt en tillgänglighetsanpassad toalett. Allt detta och mer därtill bjuder Brobacka naturreservat nordväst om Alingsås på.

Det var när Torgny pratade utflyktsmål med en arbetskamrat som Brobacka dök upp. Magnus, som bor i trakterna hade själv cyklat dit med familjen och tyckte att det kunde vara ett lämpligt utflyktsmål för oss. Vi gillar natur, kultur och historia så vi tog första bästa tillfälle att åka dit, och vi blev inte besvikna. På många sätt påminde det oss om Kummelön utanför Kristinehamn i Värmland, som vi ofta besökte under åren i Karlstad. Gamla ekar, odlingslandskap, blomsterprakt, närhet till vatten och möjlighet att skåda fågel.

Brobackasundet är en smal dalgång med höga bergväggar, men här fanns ett vadställe. 1566 skulle danskarna ta sig hemåt den här vägen, med ett stort krigsbyte, efter att ha härjat och plundrat i Skaraborg. Svenskarna lade sig i bakhåll och med list lyckades de ta tillbaka hela krigsbytet. Om detta vittnar en minnessten och en informativ skylt om Slaget vid Brobacka.

När inlandsisen drog sig tillbaka trycktes vattenmassorna ihop i det smala sundet. Det gjorde att vattnet formade flera jättegrytor, ett fyrtiotal lär har upptäckts här. Allt från den minsta Lillgrytan med en diameter på 50 cm till den gigantiska Storgrytan som är 18 meter i diameter. Grytorna nås via vindlade trappor i den branta terrängen.

Efter att ha sett jättegrytorna hamnade vi på Vårräknebergets topp. Har är det en magnifik utsikt över sjön Mjörn. Från utsiktspunkten har ornitologer räknat vårsträckande fåglar sedan 1960-talet. Här går det att se korp och vråk segla på uppvindarna. Örn kan övervintra i området och fiskgjusen bygger sitt bo i toppen på någon av de gamla tallarna.

Nedanför berget ligger den ett gammalt soldattorp i en ekbacke, med månghundraåriga ekar. Här bodde soldaten Sven Larsson Hög under andra halvan av 1800-talet med sin familj, inalles sju personer i det lilla torpet. När vi besökte Brobacka var det skir vårgrönska och fortfarande en matta av vitsippor.
Hit kommer vi att återvända!


Torgny på botten av den största jättegrytan, 18 meter i diameter.


Minnesstenen över slaget vid Brobacka 1566, eller överfallet som det kallas. Svenskarna låg i bakhåll när danskarna vände åter efter att ha plundrat i Skaraborg. När de skulle ta sig över vadstället slog svenskarna till och tog tillbaka det stora krigsbytet från danskarna.


Med list övervanns danskarna.


Ekbacken med exemplariska skyltar är det första som möter besökande.


Sven Larsson Hög bodde här med sin familj under andra hälften av 1800-talet. Idag håller Naturskyddsföreningen i Alingsås öppet här under maj till september.


Stigar och vandringsleder är väl skyltade och uppmärkta.


Lillgrytan är den första av jättegrytorna som möter besökare, ca 50 cm i diameter.


Brobackasundet, sett från utsiktsplattformen, med sin smala dalgång som gjorde att smältvattnet från inlandsisen trycktes ihop och i dess virvlar bildades jättegrytorna. Ett fyrtiotal har hittas. De flesta med öppna sidor.


Utsiktsplattformen med en av de största jättegrytorna i fonden.


Från utsiktsplattformen vindlar trappor upp mot Vårräkneberget, men på vägen ...


... stannar vi till vid den största jättegrytan 18 meter i diameter.


Från vårräkneberget är det milsvid utsikt. Här har det räknats vårfåglar sedan 1960-talet.


Vårens färgnyanser ...


I ekhagen vid soldattorpet finns en natur- och kulturstig, också här med informativa skyltar.


Att vandra under ekar ...


... och njuta av vårens vitsippor är en lisa för själen.


Naturreservatets parkering ligger vid Brobacka korsväg, men att ta bussen från Korsvägen till Korsvägen skulle dessvärre ta 3-4 timmar, via Borås och Alingsås ...

Brobacka kaffestuga, längs Retrovägen, ligger på andra sidan sundet.
Brobacka soldattorp hålls öppet av Naturskyddsföreningen i Alingsås.
Alingsås Ornitologiska Sällskap

Värt ett återbesök!

Pappa Torgny och Mamma Gunilla

Ravinen vid Sundsby

Eftersom vänner och arbetskamrater noterar att vi gör utflykter i vårt närområde får vi tips på bra utflyktsmål. Ett sådan är ravinen och grottorna vid Sundsby på Tjörn, som min arbetskamrat Carina Frykman tipsade oss om: ”Vi var i Stigfjordens naturreservat på Tjörn. Vid Sundsby säteri. Har ni varit där? Vandringsleden mot Grottorna går genom denna spännande passage. Kan bli spännande utflykt med barnbarna!”

Carinas bilder på Facebook såg dramatiska ut så vi tog det säkra före det osäkra och åkte dit utan barnbarn, för att reka lite …

Vi har varit vid Sundsby flera gånger tidigare. Parkerat och gått mot Säteriet för att fika eller äta vid Sundsby Café. Då har vi sett skyltar mot grottorna, men inte lämnat stigen. Caféet har varit målet. Denna gång var målet grottorna, och fikat fanns i ryggsäcken.

Från parkeringen utgår det vandringsstigar, eller snarare vandringsleder breda som grusvägar, som delar upp sig i olika slingor. Den längsta, Sundsbyleden är 4,8 kilometer. Vi följde leden och vek av mot grottorna och Solklinten, en utsiktsplats med fri sikt ut mot Stigfjorden och ut mot havet, några hundra meter över havet. Det är med andra ord ordentliga stigningar. På Solklinten vad det vackert, men ack så blåsigt.

Efter Solklinten vandrade vi mot grottorna, som ligger nedanför Solklinten. För att komma dit fick vi ta oss genom en smal och djup ravin med höga branta sidor. Högt över våra huvuden sitter stora fastkilade klippblock och i den långa och trånga passagen får vi både klättra över och krypa under stora klippblock. Bitvis inte helt enkelt att ta sig fram, men vi lyckades. Hade det varit en blöt vår hade det inte varit så trevlig, kunde vi gissa. På andra sidan ravinen finns en stor grotta bildad av ett nedrasat jätteklippblock som bildar tak till grottan.

Efter ravinen skulle vi ta oss tillbaka mot parkeringen, men missade leden och fick ta oss fram i nästan obanad terräng. Det blev fortsatt klippklättrande innan vi var nere vid leden igen. Men först fika i den skira grönskan i en vacker vitsippsslänt. Medhavd fika är en viktig del av naturupplevelsen!


På väg ner i ravinen, med ryggsäck på ryggen och systemkamera på magen. Hade varit smidigare utan ...


Utflykten börjar alltid hemma, med förberedelser. I förberedelserna ingår att göra fika och titta på karta!


Väl på plats fortsätter förberedelserna genom att noga läsa alla skyltar.


Sundsbyleden är stora leden, lätt att ta sig fram på ...


... och det finns många utsiktspunkter och rasplatser.


De olika lederna som viker av från Sundsbyleden är bra märkta.


Det är branta stigningar mot utsiktspunkten Solklinten. Och det är ordentliga ledstänger och trappor på de brantaste ställena.


Här står Torgny och begrundar den smala och djupa ravinen. När vi väl gett oss ner i den finns det ingen återvändo.


Här är det över och under klippblock som gäller.


Två enorma klippblock sitter fastkilade ovanför oss.


Gunilla har tagit sig genom den trängsta passagen, under ett klippblock.


Välförtjänt fika efter strapatsrik vandring, understundom klättrandes både uppåt och nedåt. Havtornssmoothie, ciabatta med brieost och grönsaker och givetvis kaffe.


Vem lutar sig mot vem?


På vägen åter mot parkeringen hittade vi denna välförsedda rastplats i en skalgrusgrop.


Månde detta vara ostron, mussla och snäcka. I alla fall gör de jorden kalkrik ...


... vilket blåsipporna gillar.

"Skalgrusgropen bildades för 10.000 år sedan då havet täckte området. Musslor och snäckskal samlades här och har genom årtusenden malts ner till ett fin grus. Detta har man sedan tagits tillvara och använts för gödning och vägförbättringar. Blåsipporna finner här förutsättningar för att blomma rikligt."
(skylt vid skalgrusgropen)

Pappa Torgny och Mamma Gunilla

 

Ramhultafallet, en sevärd ”kringla”

Vi läste nyligen i GP om Tobias Rönnqvist som kör mycket bil i jobbet och har satt upp ett mål för sig själv att stanna vid varje sevärdhet han passerar. Så fort han får syn på en skylt med ”kringla-symbolen” stannar han till. Vägmärket för sevärdhet är den fyrklöverliknande symbolen ”heraldisk knut”, som också återfinns i Riksantikvarieämbetets logotyp (och på tangentbordet hos oss med Mac-datorer).

Eftersom vi själv gärna söker upp sevärdheter när vi är ute och reser, eller reser för att söka upp sevärdheter som vi hört talas om eller läst om blev vi genast inspirerade till en utflykt.

Tobias listade sina tio favoriter i Västsverige:
Ramhultafallet, södra Sveriges högsta vattenfall med en fallhöjd på 64 meter.
Skara domkyrka, en av Sveriges största kyrkor och har anor från 1000-talet.
Äskhults by, en fin liten bevarad by från 1800-talet nära Kungsbacka.
Mölndals Kvarnby, forsen i Mölndal.
von Echstedtska gården, ett hus utanför Säffle som är mer eller mindre orört sen 1700-talet.
Borrås Skåra, en tio meter djup och en meter bred bergsskåra, där en sten har trillar ner och fastnat i mitten.
Ekhagens forntidsby, ligger i Åsarp och man kan testa på livet på jägare- och samlartiden.
Baldersnäs herrgård i Dalsland. Man kan hyra små glasstugor i naturen i stället för vanliga hotellrum.
Olsbrostenen, från ca 1000 e. Kr och det står inristat: ”Guve reste denna sten efter Olav, sin son, en mycket dugande ung man. Han var dräpt i Estland. Håvard högg stenen.”
Drottning Hackas grav, en grav som ligger vid Säve som är ca 5 000 år gammal och med en spännande historia.

Vi hade check på sju av de tio favoriterna. Drottning Hackas grav besökte vi så sent som förra helgen. Efter besöket vid Ramhultafallet återstår Borrås Skåra och Olsbrostenen, även om en kopia av Olsbrostenen står i vårt sovrumsfönster.

Till Ramhultafallet har människor gått i århundraden. Redan på 1600-talet gick man dit för att få sin säd mald. Vägen dit var inte lätt. Smala stigar och branta backar. Väl framme är det mödan värd. Oxe och bonde får vila medan mjölnaren gör sitt och säkert fanns det bönder från alla väderstreck att utbyta nyheter med. Dessutom fick man en ovanligt fin utsikt över vattenfallet, 64 meter högt och sjön Lygnern. Det fanns kvarnar kvar fram till 1900-talet. Det kostade 25 öre att få sin säd mald till mjöl och bönderna såg till att säckarna rymde mycket. Det ligger fortfarande kvarnhjul kvar bland stenen bredvid fallet.

Dagens besökare kan njuta av samma vackra utsikt samt ovanliga blommor som blåsippa, desmeknopp och gullpudra. Det går att se fallet både uppifrån och nerifrån. Det är södra Sveriges högsta vattenfall med sin fallhöjd på 64 meter. Vid botten av fallet finns det bänkar och grillplats.

Det är mäktigast att se fallet på våren då det är störst vattenflöde. När vi var där, 1 maj 2020, var det inte så mycket vatten efter 4 veckors solsken, men det var sevärt ändå.

Klipporna runt omkring är gnejs som har var en stor exportvara i området i slutet av 1800-talet fram till 1930-talet och den stora depressionen. Mycket gnejs hamnade i Göteborg. Götaplatsen, Stadsteatern och Sjöfartsmuseet är byggda av Fjäråsgnejs.

Tack Tobias Rönnquist, för tipset. Ramhultafallet finns nu med på vår favoritlista. Nästa gång ska vi ta med barnbarnen och en extra god matsäck!
Tobias på Instagram @tobyronnquist
Tobias stannar vid varje ”kringla” längs vägen (GP 28 april 2020) 


Toppen av Ramhultafallet är en vacker och spännande plats, med 64 meters fallhöjd nedanför krönet.


Ramhultafallet är ett uppskattat mål för utflykter. Naturreservatet sträcker sig drygt 1,2 km längs sjön Lygnerns nordvästsida. Vid vattenfallets fot ligger lämningar efter en gammal kvarn.


Börja turen med ett besök på toppen av fallet. Spännande natur och fin utsikt.


Det är lättillgängligt, men säkert ganska lerigt när det regnat ett tag. Å andra sidan är säkert vattenföringen mäktigare i fallet, än när vi var där.


En ska alltid höja blicken i naturen. Björkarna skapar ett luftigt valv, som i en katedral.


Prognoserna lovade regn, men vi fick sol vid vårt besök!


Många fina och en del sällsynta blommor finns att beskåda längs stigen.


Här rinner vattnet till ...


... för att i sakta mak närma sig krönet ...


... och strax ...


... kasta sig över krönet 64 meter ner till Lygnern.


En av flera kvarnstenar som ligger kvar vid fallet.


Ett av Västra Götalands många naturreservat.


Vid nedre delen av fallet finns fika bord och en grillplats.


Fallet är en mäktig syn, även om vattenflödet vid vårt besök var blygsamt.


Övre delen av Ramhultafallet.


Mycket vacker att se om man bara tittar efter.

Naturreservat i Västra Götaland

Sköna Maj välkommen!

Pappa Torgny och Mamma Gunilla

 

Svankällan våtmarkspark och Jämmerberget

Lördagens utflyktstips hittade vi i GP. ”Många trevliga promenadstråk att upptäcka i Göteborg”. ”Håll gärna avstånd i coronatider. Men sitt för guds skull inte inne och tryck. Göteborgsområdet kryllar av fina promenadstråk att upptäcka.” Det håller vi med om och av 15 tips kunde vi bocka av 11 på en gång. Nu bockar vi av Svankällan också.

”För många av oss söder om älven är Hisingen nästan lite obekant men där finns massor av fräcka, udda och fina ställen. Ett av dem är Svankällan, ett område med gamla dammar där man förr odlade fisk men även blodiglar. Det är ett fascinerande och fågelrikt våtmarksområde med stigar och spångar. Där finns en promenad på ett par kilometer som jag absolut kan rekommendera.”

Vi fick oss en fin promenad och mötte en och annan joggare. Dock var det inte så många fåglar i vattnet. Några kanadagäss och ett ruvande gräsandspar. Det fanns ett gömsle, men fågeltornet var borta. Vi såg reser från en brand. Vi såg några fiskare vid bryggan och spår efter bäver.

Efter promenaden runt våtmarksparken kände vi att det var för tidigt att åka hem. Det kanske finns fler ”fräcka och udda ställen” på Hisingen. Vi googlade naturområden på Hisingen och fick flera förslag. Jämmerberget låg nära, så vi letade oss dit. ”Gå längs den två kilometer långa naturstigen uppe på berget och du bjuds på fina vyer över ett gammalt odlingslandskap och Göta Älv. På bergets krön finns en bronsåldersgrav.”

Även här var det en och annan joggare ute på den väl tilltagna gångvägaren. Och det fanns fina stigar vid sidan av gångvägarna. På sluttningen ner mot Kärra centrum finns gamla stengärdsgårdar, spår av terrassodlingar och gamla husgrunder med fruktträd. På Jämmerberget växer det många olika träd, allt från bok och gran (flera friväxande riktigt stora träd) till ek och blommande körsbärsträd. Platsen har tillhört både Danmark och Norge. Här har det krigats många gånger. År 1658 tog svenskarna över området från norrmännen.

Namnet Jämmerberget har det fått efter ett av torpen som låg vid foten av berget.

Två trevliga promenader, tar ca en timme att gå runt. Svankällan är barnvagnsvänlig men Jämmerberget är av förklarliga själ kuperat. Båda slingorna har rastplatser med bord så att man kan sitta ner och fika.


Svankällans våtmarkspark överraskade inte som fågellokal vid vårt besök, men en fin promenad fick vi.


Häggen doftade gott!


Tyvärr är fågeltornet borta, det lär ha brunnit ner.


Gömslet är kvar, men det var inte så mycket fågel att smyga på denna lördag i maj.


En mulmbox. Mulm är det lösa material som ansamlas inuti ihåliga träd. Den består framför allt av lös, murken ved. I mulmen lever en artrik och särpräglad fauna, skalbaggar och andra småkryp. 


Grävda dammar och kanaler där det odlats både blodiglar och fisk.


Det har varit en lång vitsippsvår i år.


Spåren av bäver såg i strandkanten och bäverhyddan på en ö strax utanför.


Som sagt, inte mycket fågel. Men vi skådade ett ruvande gräsandspar i vassen.


Så vi drog till Jämmerberget istället, strax söder om Svankällan.


En som inte jämrade sig ...


Tillgängliga gångvägar men ordentligt kuperat. 100 meter över havet ligger toppen av Jämmerberget.


Fin skog med död ved i olika stadier.


Vid sidan av gångvägarna finns finns stigar. Trevligare att gå på och mer blommor att se på.


På toppen ligger rester av ett gravröse vid gångvägen ...


... och på andra sidan gångvägen finns en "vilsten".


Jämmerberget ligger centralt i Kärra, med utsikt mot älven, Angeredsbron och Gårdsten om man så vill.

Stadsnära natur är också natur!

Pappa Torgny och Mamma Gunilla

Drottning Hackas grav

Göteborgs äldsta byggnadsverk ligger på Hisingen och är 5 000 år gammalt. Det är en stendös som ligger i Svensby i Säve. För oss var den okänd ända tills Torgny läste Kristian Wedels kåseri i GP onsdagen den 22 april. ”Den måste vi titta närmare på.” Det blev en passande utflykt i coronatider. Vi var självfallet ensamma där.

Enligt en sägen räddade drottning Hacka landet från hungersnöd genom att dela ut hackor och utsäde till befolkningen och lära dem odla jorden.
”Drottningen ska ha varit gift med en kung, som under en hungersnöd i landet ska ha föreslagit att var tredje människa borde dödas för att spara på födan. Men drottningen ska ha avrått sin make från att döda sitt folk, utan istället ha föreslagit att var man borde förses med en hacka och en kappe korn för att bryta ny åkermark som kunde odlas upp. Kungen ska ha tyckt rådet var gott och följt det och härav ska drottningen ha fått sitt namn. De små stenrösen så kallade ”hackerör” man finner i landskapet ska också de ha fått sitt namn härigenom.” (Wikipedia)

Graven, som är en långdös, är Göteborgs äldsta kända forngrav. Den byggdes i början av yngre stenåldern, och låg då vid en havsstrand. 1978 grävdes den ut och flyttades ca 10 meter, för att ge plats för Norrleden. Graven har använts i flera generationer. Fynd från utgrävningen visar att den användes så sent som 1 000 år efter att den byggdes. Man fann lerkärl och flintspets, som visade detta.


Drottning Hackas grav är Göteborgs äldsta byggnadsverk.


Det finns alltid en skylt för Gunilla att läsa ...


... och det finns alltid mycket information att hämta från skyltarna ...


... som till exempel en skiss över hur graven ser ut.


Graven är belägen invid en gård i Svensby på Hisingen.


På stenen som ligger över gravkammaren finns det flera skålgropar.


Betongpelaren under takstenen (3 ton tungt) är inte original utan har tillkommit när graven flyttades 1978.


Med Google Maps är det lätt att hitta.


En rovfågel flög över oss när vi tittade på graven, kanske en ormvråk.

Läs mer om långdösen i Svensby

En trevlig utflykt en solig dag!

Pappa Torgny och Mamma Gunilla